nån slängde ut dig som en sommarkatt tillslut, som om det gjordes för din skull.
när vi kliver upp för trappan till övervåningen är det som att hela rummet går i något slags efterkrigsljus. här har människor tryckt ner sig i soffor utan ens en vindpust emellan sig. på fyllan kan vi sitta sex personer i en tresitssoffa men i nyktert ljus blir vi irriterade bara någon sätter sig på sätet bredvid.
jag ser de där händerna mot ryggar som trycker lätt. händer i andra händer. blickar. blickarna. vi gömmer oss långt in i lokalen & jag har svårt att andas. det har aldrig handlat om vem som helst men min ensamhet ser så ful ut här. att jag självbelåtet suttit där & trott att jag skulle kunna få ha de där blickarna jag med. det trodde du va, skriker någonting långt in i huvudet. det trodde du va?
jag tvingar ut dem på gatan. där jag kan andas. där det är tillräckligt mörkt så att min ensamhet inte syns.
