pannkakshjärtat

när vi köpte biljetterna till lars konsert skickade jag ett överpeppat sms till j. hans svar var att dit kunde vi inte börja längta. då skulle sommaren vara över. då skulle allt som vi hade framför oss vara förbi. det var ett typiskt j-svar. & sedan, helt plötsligt, är vi redan här.

 

fast den där klumpen jag brukar få varje höst, den där som kurar ihop sig i bröstet, som har förmåga att äta lite på mig, den infinner sig inte nu. kanske har den rymt. kanske handlar det om att jag trodde så starkt på att efter den 1 september kommer jag gå hem & vilja dö i min säng. det ville jag inte. det var det sista jag ville när de tände på scenen. jag shottade istället upp en hel sur äpple tillsammans med j&o & var kvar på krogen till stängning.

 

det som var framför oss då må vara i backspegeln nu men vi fortsätter snitta hundratjugo på motorvägen & precis som jag misstänkte så väntade inte tjugohundratolv. dagarna har ändå gått trots att jag har velat dö i min säng. men jag har slutat vara ledsen nu.
 

 

för jag får ta evighetslånga fikor. jag har någonting att jobba mot. någonting att längta efter. det finns stockholmsresor. det finns vinfredagar. det finns vi-tar-frukosten-på-stan-sms. jag har några att spendera varje ensam söndag, ledig lördag & tråkig tisdag med. jag kan ringa hej-får-jag-fly-verkligheten-samtal & någon kommer att svara. jag har en tjock halsduk, svarta jeans & stickade tröjor. det handlar inte längre om att klara av hösten. det ska bli ett sant nöje. 

jag är glad nu. med ledsna inslag & inte tvärtom.