pannkakshjärtat

när jag var 14 förstod jag att jag var tvungen att använda mig av ord för annars skulle jag dränkas i all den där ledsamheten jag ständigt bar på. istället för att inte förstå & sticka hål på huden började jag leta förklaringar i meningsuppbyggnader & sedan dess har det pågått en konstant jakt på nya sätt att beskriva. jag har fyllt tio anteckningsblock, en lunarstormdagbok & okänt antal bloggadress med dessa förklaringar. jag har haft tid för att lära mig beskriva ledsamhet. & så hamnar jag här. 

det är konstigt hur en kan vara lite ledsen & samtidigt så förälskad i livet. det är det jag är nu. jag ler på bussen hem & behöver inte ens byta bland låtarna för varenda en passar in & tyst sjunger jag med. jag sitter på balkonger runt om i staden & känner hur jag, hur dem, hur livet, löser upp gråtknutarna i hjärtat. kanske är det någonting som tyngt mig. kanske väger spott mycket mer än man tror. jag kan ha gått & blivit kär. i själva livet. & kanske vet jag inte riktigt hur jag ska beskriva det men jag vet hur det känns.