pannkakshjärtat

när jag skrev att jag skulle lyssna mera på min mage menade jag att den inte skulle behöva skrika. det var precis det den gjorde. det har varit dagar då jag inte stått på mina ben annat än böjd. det roligaste som skedde från fredag till måndag var när pappas kexchoklad fastnade i en automat på sjukhuset. egentligen bara att få spendera den där timman i väntan på provsvar med honom, i ett väntrum, där han är den pappa ingen annan ser & jag älskar. nu ska jag svälja gula piller i 4 veckor för min mage hugger i mig & jag förstår inte vad den försöker säga. egentligen förstår nog ingen annan det heller. det skulle ju bli bra nu. 

jag har bara legat där, bytt sida i soffan & släpat med mig värmekudden. & blivit sur på mig själv för att jag glömde flytta fjärrkontrollen. så när det lättade var det som att se igen. som efter en förkylning. att få lyssna på musik. att få prata med någon som jag inte kallar mamma eller pappa. att få äta någonting som inte är kokt fisk med ris utan soja eller tortillabröd. igår drack jag cola. det var kanske dumt men den godaste cola jag någonsin druckit. & sakta återgår jag till att vara mig.