pannkakshjärtat

det är den 12 maj. med fina blyertsbokstäver börjar sidan med jag tror fortfarande att vi är en kärlekshistoria. Eller iallafall att min kärlek till dig är en enskild kärlekshistoria, en olycklig, enkelriktad kärlek. obesvarad. jag minns hur trött jag var på att vara kär i honom då. precis som han alltid fick mig dit han ville fick han mig även då. i 3 år hade det varit så. jag försökte bryta mig ifrån men han drog mig tillbaka för att sedan skjuta ifrån. & jag la det på mig. varenda gång. (jag har tappat räkningen på hur många dagböcker som handlat om dig.) 

jag hade någonstans slängt in handduken & accepterat att såhär skulle det förbli. hade glömt bort hur det var utan honom. (jag hoppas jag vinner i slutändan jag med.) jag var 18 & tvärsäker på att det här skulle vara, kanske inte förevigt, men långt framöver. 6 dagar senare står en annan han lutad mot en husvägg & där slutade det. & började någonting annat som 4 år senare lämnar mig exakt likadan. jag är lika trött. jag har lagt det på mig. & jag har glömt bort hur det var utan honom. 

en dag passerar vi varandra på gatan. Kanske känner vi igen varandra men vet inte riktigt ifrån vart. Vi passerar varandra, ser, omedvetna om vad den ena framkallat under den andres hud. flera år tidigare.