pannkakshjärtat

minns du när jag sov över i det gula huset med den enorma trädgården & var tvungen att gå upp jätte tidigt för att mormor skulle till sjukhuset & jag kräktes utanför den vita forden för du värkte så i mig? jag vet inte vad du ville säga mig då. ibland har jag inte vetat det. då när du slitit rivit bankat kramat sönder i mig. men jag är ledsen för det. för att jag inte alltid lyssnat.  

hjärnan är en fräck tjuv. det vet väl du. en sån där veta-bättre-typ som lars sjunger om. som tror sig veta bäst i alla tänkbara situationer frågeställningar beslut som kommer i min väg. & jag har lyssnat för hjärnan den har skrikit högst & jag har lyssnat precis som det lilla barn jag en gång var. som alltid trodde att äldre människor satt med facit. & likt jag litat blint på dem har jag litat på min huvudknopp. på att det som kommer därifrån kommer att vara bra. för mig. & du har värkt. 

 

men jag vet nu att fjärilar fladdrar inte i hjärnor. det sprakar inga fyverkerier där heller. & ingen direkt bra beslutsfattare är den heller. så. det är du&jag nu jag säger kom kom så ruttnar vi ihop på alla veta bättre typer som ska säga hur man gör.