pannkakshjärtat

Imorse kvart över 6 klev jag upp. Då hade jag inte sovit alls på hela natten. Det var som att jag hade varit full & nu inte hade en aning om vad jag sysslat med. Fast jag mindes alltihop. Det är som att jag ser det som sker fast utifrån trots att jag är delaktig i varenda millimeter. Jag känner mig som ett litet barn som mina vänner måste hålla i handen annars kan jag springa rakt ut i trafiken & samtidigt som en kvinna som kan bära hela världen på dens axlar. Jag kanske är båda. Det kanske jag alltid varit.

Någon gång ska jag berätta om hur det är att vid klockan 1 på natten sitta på en öde ikea-parkering & ha icamaxistormarknad-skylten i bakspegeln. Men jag kan inte det. Inte än. jag måste få sova först & allting annat får komma sen.