pannkakshjärtat

idag har jag låtsas som att det regnar. både ute och inuti mig. jag ignorerade att jag för tillfället ibland blir en människa jag inte vill vara. en sån som han. & jag ignorerade de 27 graderna utanför fönstret. tittade på mina favorit filmer & drack té istället. igår levde vi lite som att det inte fanns någon morgondag. fast det finns det. den kommer alltid. dagen efter. när jag inser det inser jag det ofta på kullerstensgatan. att det aldrig tar slut. det här är inte en film. eller en bok. här fortsätter saker efter att eftertexterna rullat & avslutningslåten tystnat. här fortsätter det när de skrivna bladen tar slut. människor kan komma in i ens liv för att sedan gå ut därifrån. det betyder däremot inte att de aldrig komma att kliva in igen. bara dyka upp. säga hej här är jag. ibland på de mest konstigaste sätt. ibland som att de aldrig varit borta. det är sånt inte ens det värsta kontrollfreaket kan styra över. det är sånt som tröstar en sån här liten människa. det är inte slut förrän det är över. tills dess kan det hända vad som helst.