pannkakshjärtat

när en hade blinkande msnrutor längst ner vid kanten. jag var 12 då när en av rutorna började tillhöra en 11åring som bodde fem minuter ifrån mig. & vi pratade om pojkar. det är tio år. det är att ha sett någon, ibland på avstånd, ibland nära, gå igenom 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 åldrar. & imorgon kommer hon inte vara tjugo minuter ifrån mig längre. vi som tyckte det var jobbigt när det inte bara var fem.

vi stod i butiken, förra sommaren, hon så jävla lycklig jag så jävla olycklig, när jag sa att hon borde flytta. jag har aldrig slutat säga det. & nu gör hon det. nu gör dem det. jag kan inte vara gladare & ledsnare över det. för jag hade glömt bort ignorerat att för att flytta dit är hon tvungen att flytta ifrån.

 

vi har växt upp. hon är inte längre 11åringen med mascaraklumpar i ögonfransarna. jag är inte längre 12åringen med tjocka kajalsträck & stjärnor i ansiktet. men pojkar slutade vi aldrig prata om. hon är en byggkloss som försvinner från mitt linköping. en stad som aldrig kommer vara samma sak utan henne. det här är inget farväl. det här är bara mitt sätt att säga att hon är på väg. & att min wild one kommer fattas mig.