pannkakshjärtat

Det är otäckt hur fort det kan gå att känna sig ensam. Jag kände det redan under skinnet igår. Då sa J att det inte var någonting att hetsa över. Att en kan välja att se det som en helt vanlig torsdag. Men han klev in i en minibuss klockan 3 inatt & då fanns det inte längre någonting som stod mellan mig & alla bilder på rosor i mobiltelefonen.

Jag skulle kunna låtsas, men det vore inte för min skull jag skulle låtsas då. Utan för alla dem jag kunde ringt men inte ringde för jag inte ville störa. Vilket jag vet att jag hade gjort fast ingen någonsin skulle orka erkänna det. En får inte säga att den här dan slår omkull en. Men insikten bryr sig inte om vad en får & inte får & jag avskyr den för jag vill inte ha den, vill inte ta i den. För den är ful & äcklig & dum.