pannkakshjärtat

hon pratar om besvikelsen. om att människor faktiskt inte kommer att förändra sig. inte för din skull. eller för min skull. egentligen aldrig för någon annans skull. & att jag borde försöka försonas med det. att inte låta besvikelsen, som alltid sätter sig som klumpar i halsen eller hugg i magen, ta över. allt det du känner, det är ingen som mår dåligt i det förutom du. ibland är jag verkligen hennes dotter. en exakt avbild av allt hon är, av allt hon känner, av allt hon känt, det känner ju jag. det är ju jag. i de där kraven jag har på människor. i de där kraven jag har på mig. & sedan besvikelsen. alltid. som klumpar i halsen. 

 

men så är det där med att inte kunna ringa någon. sådant slår omkull mig & när jag försöker hiva upp mig igen fungerar inte musklerna. jag har inte 6 syskon. jag har inte ens 1. när människor tröttnar på mig kan de sopa ut mig. de kan second-choicea mig. de vet ju om att jag inte har några val. & så det där med att vara ensam & att vara med någon. & rädslan för att de ska lämna mig. allesammans.