pannkakshjärtat

jag suger på att acceptera mig själv. oftast är det så att saker som faller under kategorin så jag ses som så mycket sämre än saker som faller under kategorin så inte jag. så länge jag kan minnas har jag velat vara en sådan som inte bryr sig. som kan skicka saker över axeln & kliva vidare med lätta steg som att det där tunga inte ens funnits på kartan. behöver jag ens nämna att jag aldrig lyckas bli sådan? jag har blivit bättre (jag menar jag lägger mig inte ner & vill dö längre när någon inte svarar på ett sms) men det här ska inte handla om att bli bättre. Det ska handla om att jag borde sätta mig ner, hålla käft & låta jag vara jag. låta mig vara mig. 

för att lalla runt här med händerna tryckta hårt mot öronen & jämt försöka låtsas vara någon annan, det är så 2012. om ens det. det är så 2005. & så 2006. & så 2007. & så 2008. & så 2009. för säg mig, sen när blev det bättre att vara en människa som inte bryr sig? som knullar utan känslor, är utan dålig samvete & inte är rädd för att ha ont? som inte söker trygghet men har konstant ordning omkring sig & tvättar bort sminket varje kväll. Sen när blev det bättre & jag som inte är så, sämre? jag vet, det hände aldrig. Men det har hänt i min hjärna varje dag sedan för evigt & det är dags att börja jobba med mig själv istället för mot. det är inget nyårslöfte. det är ett livslöfte. & det är på tiden att det sägs.