pannkakshjärtat

jag vill göra grovjobbet åt dem. precis så som jag faktiskt tror att de vill göra grovjobbet åt mig. det är den här delen av att vara vän jag aldrig kan sluta fred med. den här maktlösheten av att bara kunna sitta bredvid & hålla hand & lyssna & skälla på folk för att de beter sig illa & erbjuda kakor kaffe cigaretter vingelhelger i andra städer, på oupptäcka gator & skicka låtar som hjälpt mig som kanske kan hjälpa dem. att sitta bredvid & få titta på när någon gräver i den äckliga sörjan som värk i bröstet är. som ångest är. det handlar inte om att jag inte tror de klarar det själva. för de gör dem. jag önskar att den tron jag har på dem kan smitta likt ett aggressivt virus så att de tror det samma. men alla de gånger de sa att det skulle ordna sig inte fan trodde jag dem. inte jämt. & jag vet att de inte alltid tror på mig, då när jag säger att allting kommer bli bra till slut.