pannkakshjärtat

jag följde henne ut till bilen & hon frågade hur det kändes. som att komma hem. det var så det var i nästan 730 dagar. det hade inte varit ett lyckligt hem. det hade inte varit tryggt. eller säkert. men jag hade vetat exakt hur jag passade i den famnen. när hon&jag hade sparkat av oss skorna den där sommarnatten i hallen & vi stod i köket & jag vågade inte riktigt röra honom. det räckte att han satt vid andra sidan av bordet. att få titta i smyg & känna ett lugn. som att allting tidigare varit i obalans & nu balanserat upp sig.

det var en fejkad balans. i de där dagarna fanns inget lugn. det fanns ovisshet ångest obesvarade sms fyllesamtal. en massa frågetecken & inte ett enda jävla svar. mitt i två som slog sig trötta blodiga svettiga efter någonting som för länge sedan hade försvunnit. jag önskar jag hade haft vett att gå. vett att också jag försvinna. men jag fastnade tills jag blev tvingad därifrån.