när allting är över, när du funnit sans ska du hata mig innerligt, önska att jag inte fanns.
jag är så himla trött. lite ledsen. lite tom. sådär som en kan bli efter att ha irrat omkring i sverige utan en enda fast punkt. jag återvänder till ett linköping med våta asfaltsvägar, fylld med ord. hade glömt hur det är att umgås med människor med ord i fingerspetsarna. hade glömt vad det kan åstadkomma med ens egen längtan efter att få sätta sig ner. hamra på tangenter. nu är jag här igen men
så pass väl känner jag de här armarna huvudet hjärtat att jag borde sova nu. & låta imorgon komma istället. för i det här mörkret känns allt bara sådär klibbigt. som att det aldrig ska lösa sig. som att jag aldrig kommer att lösa mig. att besvikelseturnén ska fortsätta. det är alldeles för enkelt att misshandla mig den här tiden på dygnet.
Kommentarer
Trackback
