pannkakshjärtat

imorgon ska jag ta tag i mitt liv sägs det. imorgon har egentligen varit här i 1 timma & 42 minuter redan & det som sagts har kommit ur min egen mun. det sitter 3 festivalarmband på min höger arm. jag borde ha ett hum. jag borde ha någonting förutom drömmar om att få ha det såhär jämt. kan man ens få det? jag vill inte längre frysa mina fingrar vita vid nån busshållplats. jag vill inte längre ha onödig ångest. det räcker med den som man fått lära sig leva med. & långt bak i huvudet hör jag den vuxna rösten som säger att det inte alltid kan få vara bra. jag känner inte igen den. vet inte om den har min pappas ton eller mammas sanningsröst eller om det är ekon från släktingar eller om det, förbjude, är min egen. får det inte alltid vara bra? får det inte alltid vara såhär?