Vi borde gå hem, vi kommer förlora, vi kommer säga aldrig igen, samma historia.
Jag har varit otrogen mot orden. Med livet. Egentligen är jag det fortfarande för när jag skriver det här sitter jag på en brygga mitt i solskenet & det är dag. Det är som att jag får ett antal ord per dag & för tillfället använder jag dem till sms eller gömmer dem i andras skrivna ord eller pratar iväg dem. & när jag kommer hem i natten, låser upp ytterdörren, sätter mig i sängen & placerar datorn i knät är orden försvunna. Trötta. Liksom hängiga. Alla &-tecken & alla du jag ni vi dem & alla kommatecken punkter frågetecken. Efter någon timme med datorljus rätt i nyllet somnar jag bort ifrån det. Det är inte det att orden inte finns men de används till annat än berättelserna i fingrarna & bröstet. Men samtidigt är det sommar & ingenting göder mina ord så som det. & nattliga äventyr. & ångest. & sms. Så om jag får be, som jag alltid tycks få, att ha tålamod med mig.
