well i don't know what to do with myself.
jag undrar hur jag kan bli förvånad. men det blir jag. över hur mycket ångest som kan rymmas i kroppen jag fått att kalla min. att använda som jag vill. misshandla. ta hand om. dela med mig av. om jag ens behagar byta finns inte. inga 30 dagars öppet köp. ingen bytesrätt. ingen garanti om någonting skulle gå sönder. jag kan inte teckna en försäkring. det här är min kropp jag fått. med ett huvud som inte alls ser friskt på ens en centimeter av den.
jag skulle vilja tycka om det jag fick tilldelat en februarinatt. men det gör jag inte. & jag tror inte det handlar om storlekar eller volymer eller former. det är någon slags skam. över mig. jag slutade säga till spegelbilden hur fula mina beniga axlar var för det var inte det. eller min stora näsa. eller stora bröst. jag ville inte se annorlunda ut. jag vill inte se annorlunda ut. det är bara det att allt som är jag. 160 centimeters jag med ångest kropp hjärta känslor själ. är alltid lite sämre. lite mindre värt.
Kommentarer
Postat av: fridolin
att en ska gå omkring och känna så. jag gör likadant. eller exakt likadant vet jag inte, men all den där ångesten.
tänker jag på dig, tänker jag ju att du är perfekt vad du än tar dig för, har på dig, eller drömmer om att göra, och jag tänkte att jag ville berätta det. en gång till.
men sen kanske lite ångest är bra också, så en känner efter att de blir bra? men det finns gränser. Men bara lite! Det blir alldeles lätt för mycket. //MVH mama filosof fridolin
Trackback
