pannkakshjärtat

precis när jag startade pannkakshjärtat skrev jag i kursiverade bokstäver jag har redan förlorat så mycket tid & gått miste om händelser när jag skyndat förbi & sedan sett det vackra i någon bakspegel & önskat att jag hade varit där när det hände & inte velat vara någon annanstans hela tiden. jag var 17 & gick runt med en ständig känsla av att jag missade någonting. 

jag var 20 & bodde i ett rum med utsikt över tallar på en ö. om nätterna när alla andras lampor släckts & jag tillslut kröp ner under täcket, talade jag om hur bra jag mådde. hur bra jag hade det. för jag hade det på känn, att om jag inte gjorde det, skulle jag glo in i en välkänd bakspegeln senare, & ångra att jag inte förstod storheten i det jag hade varit med om.

jag är 22 nu. bakspegeln sitter där fortfarande. den kommer alltid göra det. på samma vis som jag aldrig kommer bli klar. jag kommer alltid vilja vidare. någon annanstans. Men imorse satt jag ute bland alla blomkrukorna på framsidan & talade om hur bra jag har det nu. hur glad jag är nu. för det har funnits tider då det inte varit så. det kommer att komma tider då det inte är så. & då kan jag lugna mitt ledsna hjärta med att när det väl var bra, då hade jag vett att inse det.