pannkakshjärtat

det kan redan ha nämnts. 

vi står på en av de få konserter vi släpat oss ur solstolarna för. en av de bättre. den börjar gå mot sitt slut & där i folkmassan står hon&jag & tjurar för att de inte spelat den. ett intro kommer & hon skriker det kan vara den det är den det är den. vi har intalat oss den låten månader i sträck. nu står vi på en konsert & det är bra. helt plötsligt fick det vara det. en månad senare måste jag slåss för det igen, jag måste försöka intala mig igen & skriver i pannkakshjärtat du ska se att allting ordnar sig.

 

jag har trott det sedan dess. för det är så. nu har jag 4 arbetspass kvar på snabbmatshuset. fyra. & man kan vara ledsen & sakna någon fast man inte vill & ens säng kan ibland kännas för stor & man kan bli besviken & hjärtat kan värka & fingrarna frysa & människor kan vara förjävliga när de vill ha mat fort & man kan sitta på en öde parkeringsplats & tycka man var dum i huvudet som lät människor komma en sådär nära men det går över. det värsta & det bästa är att det gör just det. allting gör det.

om man är en människa som jag, så måste en kanske skrika lite, som på konsert, för att förstå att nu är det bra. & när det inte är det måste en intala sig själv att det blir det. för det blir det. ibland kan det vara både &. då ska en säga det. att nu var det bra. som när en spenderar en helkväll med dem framför ett seriemaraton. när den blöta asfalten luktar sommar. när vinet smakar extra bra med dem bredvid.