pannkakshjärtat

hon säger det inte till mig. hon sitter mittemot i den trasiga stolen med ord som verkar ramla ur hennes mun. som att hon inte kan hjälpa det, som att dem bara måste ut. det är med mig hon pratar men det hon säger, det säger hon till sig själv. inte ens när det fylls på med människor på balkongen slutar hon. lutar sig bara framåt pratar högre nästan skriker genom cigarettröken som att den var en dimma. jag nickar för jag vet att det är det hon söker efter. det är det hon vill komma åt.

jag är bara en tjej på en fest. nästa dag kommer hon inte ens minnas vad hon sa. inte ens att jag nickade. bara vakna med en känsla bland okända kuddar. hur det är att fortfarande älska någon fast hela skiten redan gått åt helvete.