pannkakshjärtat

jag är så dålig med min ångest. när ska jag möta den & när ska jag lägga den på hallgolvet slå igen dörren & springa fort därifrån? det slutar med att jag bär runt den som ett knyte nära kroppen. som att jag ska skydda den. & den är ju min. den må vara äcklig ful skavande men den är min & allting som är det verkar jag automatisk vilja bära. nära. & ingen vill väl slänga den på asfalten öppen för allmän beskådning en tisdagsförmiddag? slafsa upp den på bordet för andra att krafsa i? 

 

så jag bär den. jag bär den som ett knyte nära kroppen & matar den med bitar av mig. men då blir man halv. så går man där som hälften till människa för att ångesten glufsat i sig & vet så väl att man skulle kunna vara en mycket bättre människa om en fick vara hel. om en kunde sträcka armarna ut & se utan att behöva böja på nacken. att se den som min, men inte som mig. som inte får äta av mig, som inte får göra mig till hälften av en människa.