pannkakshjärtat

man förbereder sig på att mobilen ska tystna & så är de det sista den gör. istället trillar det in. påminnelser. någon som ska kolla hur det står till. eller för att bara säga att jag är modig det har jag aldrig någonsin varit. det sägs att jag gör någon stolt. att jag är snaskig. att jag klarar mig. att säga att jag blir förvånad vore ett felanvänt ord. så även överraskad. men det är så typiskt att en ska stirra på det som inte finns. det som försvunnit. det är så typiskt att en sitter på en stol i deras lägenhet & säger att en för första gången på år är rädd för att ingen ska älska en då hon säger men vi älskar ju dig. det är så typiskt att jag inte stirrar på dem istället. för de är människorna som valt att vara här. som valt mig. som sitter där med mig när jag har panik & grov ångest & vill gråta för att jag inte förstår vad som är fel med mig. som säger att det inte är någonting fel alls. dem är det bästa med att vara vid liv & alltihop det där andra är bara bonus.