Jag måste veta hur du mår.
Jag sitter på en halvfull buss nu igen. Det är mörkt utanför & kanske kan det vara en av mina favoritställen att vara på. Påväg genom natten. Vi lämnade jönköping med fönster där människor bor andas lever i. Nu syns ingenting, bara min reflektion i fönstret.
Det är någonting med gator upplysta av gatlysen som man aldrig klivit på. Människorna på den här bussen jag kanske aldrig kommer att se igen. Kvinnan som klappade min arm i trappan idag. Kollegan som gav sin äldsta son en av hennes njurar. Alla dessa historier. Alla dessa liv.
Om 1 & 1/2 timma är jag framme. Jag ska få krama min vän igen.
Kommentarer
Trackback
