pannkakshjärtat

i lördags döptes Max. Jag har kvävt skratt i kyrkor förut men aldrig skrattat högt. hela släktet jag tillhör kunde inte hålla sig när prästen rabblade guds ord som att de var en dålig repris han helst bara ville ta sig igenom samt slängde dopvattnet över sig själv, barnet och halva kyrkan. så sa han till Max du kommer inte att minnas det här.

Max är väldigt ny på det här med att va vid liv. han vet inte ännu hur sjukt det kan vara att leva. hur en helt plötsligt kan befinna sig i ett kök en morgon, drickandes cappucino & prata engelska. eller hur det kan kännas som att man kliver runt i stan med ett mousserande vin bubblandes i magen. eller hur det är att ha haft ett tillplattat hjärta så himla jävla länge & sedan inte ha det. bara sådär.