pannkakshjärtat

det är klart att jag inte ska lämna min hemstad stillsamt. jag anländer inte i carrie-style till min nya stad. jag kommer som ett vrak. finnig med röda ögon & intorkade tårar. osminkad med gårdagskvällens gamla lockar. bakfull med alla känslor man någonsin kan känna intryckta i dessa 160 centimeter & hoppas att ingen ser mig när jag konkar mitt liv upp för dessa 4 trappor. jag har hatat att jag lämnar dem idag. att jag lämnar min hemstad, mitt vidingsjö & precis som Johan konstaterade igårnatt finns det inga bromsar i mig så jag känner & jag känner allt.

men efter 3 timmars bilkörning med regn & solsken om vartannat blandat med fulsång & gråt från min sida är jag framme. i mitt nya hem, i mitt nya rum, i min nya stad. & det är nog som det hördes ur mina bilhögtalare jag älskar fan att åka men jag hatar ett farväl.