pannkakshjärtat

vad människor aldrig nämner är att det tar tid att vänja sig tillbaka vid ens gamla tillvaro. det känns som att jag har varit på avvänjning sedan augusti & nu är tillbaka igen. som att jag & min hemstad har levt på distans dessa månader & nu inte vet hur vi ska bete oss runt omkring varandra. jag tycker att den är svinig som slänger mig framför människor jag inte vill se. den kanske tycker jag har förändrats. att jag har skaffat mig ett nytt liv med en annan stad.

mitt i detta har det firats julafton nere i Småland med en 2 dagars bebis. & en juldag högst upp i ett lägenhetshus i Valla fylld med skratt. & en annandag på huddinge sjukhus. druckits mängder av kaffe. pratats. skypeat med någon från andra sidan jordklotet. någonstans där landade jag. någonstans bland allt bilåkande accepterade jag & min hemstad varandra. vi kanske är sådana som älskar varandra fast vi inte alltid kan vara tillsammans. kanske är vi sådana som i slutet får varann.