pannkakshjärtat

jag avslutar det här första månaderna på campus som jag började dem. ensam i en lägenhet. utan en matilda. det är svårt att förklara hur det är att bo med någon man för ett halvår sedan inte visste fanns, som idag är en av de bästa människorna en har i sitt liv. & hur jobbigt det blir när man måste säga hejdå för några veckors tid. hur det är att varje dag träffa den människan, säga godmorgon & godnatt, börja följa tvprogram tillsammans & dricka té. som att få allt det bra & slippa frågorna om var man varit hela natten eller varför en ska gå till statoil halv elva på en torsdagskväll.

det får mig åter igen att förstå hur fantastiska människor jag har äran att få kalla vänner. människor som smsar & frågar. som ringer & som lyssnar. som en kan skratta med tills det gör ont i magen. eller tills en gråter. vi brukar säga att i pussy palace är det högt i tak. Det finns få saker en inte kan säga högt. det finns få saker en inte kan skämta om. som att ha en fristad med 2 rum, en toalett & kök med kombinerat vardagsrum. där det är ok att vara hur som helst. känna hur som helst.

det här är mitt hem. & jag är så stolt över att få kalla det mitt.