i den långa vinterns spår trampas frusna blommor ner & där ensamheten går biter kylan alltid mer.

Pappa ringde mig ikväll & sa att du ligger på huddinge sjukhus. igen. & jag undrar om den ledsamhet jag har innanför revbenen, som jag inte kunnat förklara, är din ledsamhet som jag långsamt fått ta över. Som i att du redan känner så mycket & behöver avlastning. som i att det finns en gräns för hur mycket ont i själen en människa kan ha & när det rinner över, rinner det in i någon annan.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0