När allt kommer ikapp en för det gör det tillslut då ser jag det framför mig.
jag har de senaste dagarna gått runt med en känsla av att jag vill gråta. men jag är inte ledsen. inte ens det minsta. det kan vara separationsångest. blandat med hemlängtan. blandat med att jag haft min sista helg här för i år & snart är 2014 slut & hela grejen träffar en rakt i ansiktet precis som det snöblandade regnet på väg hem från föreläsningen idag. det kan vara de gråvita skyarna. det kan vara musikhjälpen.
det kan vara det att jag inte ännu anpassat mig till förändringarna som skett i mitt liv. att människor jag inte visste fanns för några månader sedan nu fyller hela min vardag & att de som jag tidigare levt livet med helt plötsligt är alldeles för långt ifrån. det faktum att vissa som tidigare varit en sådan självklar del nu knappt ens syns. som att de slutat existera fast de i högsta grad är levande.
det kanske är den eftertanke som december alltid levererar likt julkort i postlådan. blandat med att jag inte tagit mig tid att låta ord rinna ur mig de här dagarna. det kanske bara är en sådan tid i livet då man vill gråta för ingenting.
det kan vara det att jag inte ännu anpassat mig till förändringarna som skett i mitt liv. att människor jag inte visste fanns för några månader sedan nu fyller hela min vardag & att de som jag tidigare levt livet med helt plötsligt är alldeles för långt ifrån. det faktum att vissa som tidigare varit en sådan självklar del nu knappt ens syns. som att de slutat existera fast de i högsta grad är levande.
det kanske är den eftertanke som december alltid levererar likt julkort i postlådan. blandat med att jag inte tagit mig tid att låta ord rinna ur mig de här dagarna. det kanske bara är en sådan tid i livet då man vill gråta för ingenting.
Kommentarer
Trackback
