pannkakshjärtat

så många nätter jag lagt här. de ledsna orden tog aldrig slut. det onda gick aldrig över. tills jag sträcker mig längst in garderoben efter mina ballerinaskor, går i dem bort till brevlådan & hem igen fast en av mina tår blir vit. tänker på hur jag slutat sakna honom. hur det kan vara så att en kan sakna någon så länge så mycket, önska att det ska ta slut & när det väl gör det märker man det inte förrän dagar veckor månader senare. inte ens det vet man. hur lång tid det gått sen man slutade.

när en upptäcker att det inte finns någonting man måste skriva om. kan det vara lite som carrie säger? kan det vara så att man inte bara får antal tårar per man, man får antal ord också & jag har använt upp alla mina jag fick till de där människor. nu finns ingenting mer att skriva ner. 

jag behöver komma ut för att kunna pränta ner saker här som inte får mig att vilja gäspa. eller sudda. det betyder att jag inte längre kan gå till samma ställe om nätterna. kanske borde det göra mig rädd men det gör mig nyfiken. jag vill ha nya ord jag kan använda. nya saker jag måste skriva om.