pannkakshjärtat

det känns så långt bort. dit där en drömmer sig när man ingenting bättre för sig har än att damma av lampor som hänger ner från taken. det känns längre bort nu än när en var 19. allt det som skulle komma sedan. sedan som i nu. som en lägenhet som inte är en trea på markplan med föräldrar inuti. tatueringarna. en annan stad. kärleken som skulle ha ordnat upp sig. som i att vi skulle hittat tillbaka till varandra & jag skulle slutat vara så svår. att orden skulle blivit någonting mer än blogginlägg & sms.

vid 19 trodde jag knutarna skulle löst upp sig. precis som jag nu vid snart 23 tror om 30. fast jag vet att jag lurar i mig själv trams när jag säger det så. som att sitta på mitt träiga flickrumsgolv & fortsätta drömeriet. det kommer att ändra sig. tids nog. de har det i&försig redan gjort. för jag vet att jag blir inte enklare men bättre. vi kommer inte hitta varandra igen. jag kommer hitta någon bättre.