pannkakshjärtat

jag har slitit ut min kropp. den säger ifrån nu. på skarpen. pekar med fingret. jag har inte tagit hand om den som jag borde men jag har en månad kvar i den här staden med de här människorna i det här livet. det finns inte tid att slösa med.

igår satt jag på vår uteplats med 3 av de bästa människorna i mitt liv. om jag fick välja skulle jag spendera varje vaken timma fram till avresedagen exakt så. åka från dörr till dörr bara för att jag kan. bara för att det går. för att de är högst tjugo minuter ifrån mig. jag har egentligen inte tid att svara i telefon eller lyssna på arga gubbar eller oroa mig över om någon vill ha mig eller träffa människor för att vara snäll. för att jag inte kan säga nej. jag har inte tid att slösa med mitt liv så.