pannkakshjärtat

den hade tystnat. den hade varit tyst så länge att när den en natt hojtade till undrade jag först var det kom från. sen hörde jag. för det är det att resten bleknar. de kompromisser en försökt förhandla med blir skrattretande. sådär så att en förstår varför hon fnissat i telefonluren varje gång. & all tid som en tyckt sig kastat bort bildar en mening nu, om så en efterkonstruktion men en vacker sådan. allting som inte hänt. det som aldrig blev någonting med. det suddas ut.

nu när magen gjort annat än värk.