pannkakshjärtat

hon är den enda som sitter upp i sin säng. i kläder som ser ut att kunna glida av utan ansträning. bredvid henne, på andra sidan väggen på hjul, ligger en kvinna med täcket uppdraget till hakan. blinkar men flyttar inte blicken från taket en enda gång.

 

hon ser så liten ut där hon går i korridoren. stödjer sig på käppen. det är sådär hon ser ut för världen. det är så alla andra ser henne förutom vi. hon får åka hem nästa dag. vi går långt genom de tomma korridorerna. bort från den där döden är så påtaglig. inte på det sättet att den kan hända, utan på det att den ska.