pannkakshjärtat

det pratas aldrig om död så. det pratas om den som kommer för tidigt. om han som står levande i tvrutan men inte längre finns i verkligheten. om han som inte satt bredvid sin fru i kyrkbänken, vid sitt andra barnbarns dop. men ingen nämner död som så, när den inte kommer fast man är över 90 år & ber om den så högt att ens fru på andra sidan dörren hör det. när den är ensamhet som tuggar på en tills man tappar aptit & kilon. när det tystnar. när allting tystnar.

vi pratar aldrig om när ens ben inte längre kan ta en tre trappor upp. när man måste lämna ens hem för en dyr tvåa i en skräpig förort. där en hörde kyrkklockorna när man flyttade in men inte nu när hörseln sviker. om att tvingas åka hiss själv när man varit rädd för det hela livet. vi nämner inte hur det är att vara en människa som vill ta hand om sig själv, sen låta någon dela upp ens tabletter varje vecka i dosett.

hon pratar aldrig om död. inte ens om honom. vi kommer aldrig nämna att även hon ska tystna.