jag har stått bakom en spegel, försökt & se det jag ska se för jag har hört att man blir vacker först när man känner sig som det.

det går att snacka bort människor. en ljuger inte. bara väljer att inte säga en sak & säga en annan. jag har gjort det. det är få som vet exakt hur det är & ändå kan jag förfäras över att de är för många. för många människor som kan krossa mig i en enda meningsuppbyggnad. med ett enda jävla ord.

jag skulle vilja sluta skämmas. börja säga en sak & inte en annan. men jag kan inte. det vore som att hoppa fallskärm utan genomgång. platt fall. jag vet hur frågorna låter när de kommer genom munnarna. jag vet hur jag ser ut & kommer att förändras i deras ögon. jag är inte ännu redo att vara den.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0