pannkakshjärtat

jag har trott att när jag gått genom livet har jag inte gjort några märken i människor. att de kan fastna lätt på mig medan jag själv inte fastnar i någon. sen jag flyttade hit, till staden där det nästan aldrig är torrt på marken, har jag förstått att jag haft fel. de där gångerna en vaknar en helt vanlig torsdag & kommer att tänka på någon. bara sådär. utan att egentligen kunna förklara varför. på ett mobilnummer en fumligt knappat in på mobiltelefonen. på det där som aldrig blev någonting. ett namn i en lista. jag kanske inte trodde att det bara var jag men inte trodde jag att någon kan vakna en helt vanlig dag i november & tänka på mig. bara sådär. utan att egentligen kunna förklara hur. eller varför.