pannkakshjärtat

när hon gick utanför min dörr idag & körde iväg i bilen kunde jag inte hålla tårarna innanför ögonen. det blir aldrig enkelt att säga hejdå till någon man älskar även om man haft dagar tillsammans fyllda av fikastunder, av att skratta tills man nästan kissar på sig, av vinfylla & kroppar målade med lysande färg, av dans tills en nästan vill lägga sig ner av brist på ren luft. även om man vet att tiden tills man får ses igen kommer gå så fort att man inte kommer hinna reflektera förrän dagen är här. att det kommer att komma nya äventyr, långt från campusliv & linköpingsgator. även fast man har en ny mjuk matta i sitt rum att spendera sin tid på & möjligtvis en av de finaste rumskamraterna man kan tänka sig som kramar en när man är ledsen & lagar mat så man kan fokusera på att få ner de där förbaskade 6000 tecknen i ett worddokument.

trots det att man trivs med det liv man skaffat sig så blir det aldrig någonsin enklare att säga farväl. snarare blir det bara värre med åren & så lipar man ögonen ur sig efter de där människorna man älskar så mycket att hjärtat brister. över att en just nu inte får vara på samma plats som dem.