pannkakshjärtat

jag vill egentligen inte prata om tid. det känns uttjatat att konstatera hur fort tiden har gått även fast den har det. även fast det också känns som att den inte tickade framåt alls. kan saker gå långsamt fast de går fort? nu har jag inte ens en vecka kvar med min hemstad. det betyder att man nu måste säga hejdå på obestämd tid & jag avskyr det. exakt lika mycket. varje gång.

människor säger till mig att jag fokuserar på fel saker. att jag borde vara glad att få återvända. & det är jag. jag har längtat efter min lägenhet. efter campus-livet. efter att koka kaffe & gå iväg till föreläsningarna. min plats är inte längre linköping. jag hör inte hemma här just nu men det gör inte dessa avsked enklare. det är fortfarande samma ledsamhet i bröstet. det är fortfarande samma sorg över att mina drömmar inte finns på samma plats som dem.