pannkakshjärtat

det blev visst tyst. jag visste inte vad jag skulle skriva. ibland blir jag alldeles för medveten om att människor faktiskt läser det jag väljer att hälla ut här. människor som jag bryr mig om. människor som jag inte vill såra. en känner alltid det en känner & är det någonting jag upprepat den här sommaren så är det att man har alltid rätt till sina känslor men det är inte varje gång man äger rättigheten att få agera ut det. jag har inte kunnat avgöra om det jag känner faktiskt ska sägas alls. så jag blev tyst.

nu räknar jag dagarna tills jag får återvända till mitt hem för är det någonting som jag insett så är det att det finns få saker i livet just nu som jag älskar så mycket som min 22 kvadratare. som en förälskad människa vill jag skicka 100 snapchats på det där stället. skrika ut kärleken från hustaken. jag vågar påstå att jag hade valt den lägenheten framför vilken skäggig man som helst.

jag som alltid avskytt rutiner längtar nu efter dem. jag tror att det är avsaknaden av dem som fått mig väldigt ledsen vissa stunder. det, de mörka molnen & insikten att det finns en baksida av att växa som människa.