jag är vaken hela natten inatt, det var samma sak igår.
jag sover just nu knappt någonting alls. jag upprepar exakt samma mönster som förra året. hela december & stora delar av januari tog jag mig igenom i konstant brist av sömn. precis på samma sätt som då kan mina ögon nästan falla ihop, jag kan knappt sitta upp men när jag lägger huvudet bland mina kuddar kommer ångesten. stressen. tankarna. återigen fascineras jag över hur de styr sig själva. hur de kan fara genom huvudet på egen hand. jag ringde min mamma igår i frustration men på dagarna är jag rationell. på dagarna ser jag det klart. det är på nätterna som allting blir grumligt.
det är när jag legat vaken i sängen i timmar & siffrorna på mobilen visar 03.22 som jag ifrågasätter. hur fan kunde jag vara så dum att jag trodde att jag skulle kunna åka till USA? Hur ska jag ens kunna få klart den här c-uppsatsen? Varför tror jag att jag ska kunna klara av att sitta i en studentförening & vara ordförande för festeridelen? det går till den punkten att jag & mamma skrattar när jag berättar om vad jag egentligen ältar.
precis på samma sätt resonerade jag om vår australien-resa & det faktum att jag skulle missa en hel delkurs. jag förbannade mig själv nätterna igenom för att jag varit så dum att jag trodde att jag skulle kunna resa till andra sidan jordklotet. men det gick ju! hur är det ens möjligt att jag upprepar exakt samma mönster när jag vet att jag kan? Stina & jag överlevde inte bara vår resa, vi levde den & på mitt betyg från den delkursen står ett klart VG.
om dagarna kan jag ändå någonstans vara tacksam för att jag är så dum i huvudet som min ångest vill framställa mig. att jag inte låter den stå i vägen. för mitt i denna sömnbrist, kanske på grund av den, bär jag ändå tankar om en utlandstermin. jag säger till min handledare att jag ska skriva en master-uppsats sedan som att det redan vore bestämt & i mina mobilanteckningar finns mitt första inlägg som sexmästare nedskrivet. låt mig aldrig bli så smart som min ångest vill. jag offrar hellre sömn än låter den styra mig.
det är när jag legat vaken i sängen i timmar & siffrorna på mobilen visar 03.22 som jag ifrågasätter. hur fan kunde jag vara så dum att jag trodde att jag skulle kunna åka till USA? Hur ska jag ens kunna få klart den här c-uppsatsen? Varför tror jag att jag ska kunna klara av att sitta i en studentförening & vara ordförande för festeridelen? det går till den punkten att jag & mamma skrattar när jag berättar om vad jag egentligen ältar.
precis på samma sätt resonerade jag om vår australien-resa & det faktum att jag skulle missa en hel delkurs. jag förbannade mig själv nätterna igenom för att jag varit så dum att jag trodde att jag skulle kunna resa till andra sidan jordklotet. men det gick ju! hur är det ens möjligt att jag upprepar exakt samma mönster när jag vet att jag kan? Stina & jag överlevde inte bara vår resa, vi levde den & på mitt betyg från den delkursen står ett klart VG.
om dagarna kan jag ändå någonstans vara tacksam för att jag är så dum i huvudet som min ångest vill framställa mig. att jag inte låter den stå i vägen. för mitt i denna sömnbrist, kanske på grund av den, bär jag ändå tankar om en utlandstermin. jag säger till min handledare att jag ska skriva en master-uppsats sedan som att det redan vore bestämt & i mina mobilanteckningar finns mitt första inlägg som sexmästare nedskrivet. låt mig aldrig bli så smart som min ångest vill. jag offrar hellre sömn än låter den styra mig.
Kommentarer
Trackback
