pannkakshjärtat

bland högar av kläder, utspridda papper & böcker staplade på varandra sitter jag ikväll & är tacksam. jag har inte tagit mig tid att vara det den här hösten. någonting har skavt men så kom december, kall med frost på marken & tät dimma över campus. när vi åkte till australien förra året, stina & jag, tänkte jag att jag skulle se om man faktiskt kunde fuska sig igenom januari & februari. de där månaderna som alltid tycks stå still. där man bara verkar gå & vänta. & det gick, på riktigt!

i januari korsar jag Atlanten & testar min teori igen. jag ser mig nu flyga över länder & hav som jag aldrig trodde jag skulle göra. jag som påstått att jag är en hemmakär person med ett inte så stort behov av att resa. Men att åka till Amerika var tydligen inte tillräckligt långt utanför min comfortzon. när klockan slår 00 på nyårsafton & det går från december till januari, tar jag mig an rollen som sexmästare i VISKAs styrelse. det var inte alls planen från början men jag godkände min nominering & blev inröstad som ordförande för en festeridel i en studentförening. hur hände det här egentligen? hur blev jag den här människan? jag tänker på det osäkra barnet jag var. hur jag nu med skräckblandad förtjusning slänger mig ut i saker jag inte är det minsta bekväm i. inte heller 100 procent säker på att jag kommer att klara av.

jag tittar ut över min ostädade 22kvadratare inatt & inser shit jag bor här. bläddrar i mina bilder på mobilen & tänker shit jag lever det här livet. det här är mitt liv. tänker på hur fint det senaste halvåret har varit. tänker på hur fint det kan bli. för många kanske en 22kvadrats studentlägenhet inte är någonting att komma med. Att åka till USA kan väl vem som helst göra & att sitta i en styrelse är inte direkt någonting märkvärdigt men för det där osäkra barnet i mig är de det. en sån jävla seger! så jag blir klyschigt tacksam & tänker inte be om ursäkt för det.