i wish i was born a man so i could learn how to stand up for myself like those guys with guitars i’ve been watching in bars who’ve been stamping their feet to a different beat.

jag har försökt formulera det här i några månader nu. det här med att brinna för någonting. vi är alla människor & jag tror att vi alla brinner. Vissa brinner för bilar. Andra brinner för djur. En tredje brinner för toner. En fjärde för ett land. elden inom mig sprakar & gnistrar för ord & meningar. för litteratur. & för feminism.

det var ingen som bjöd in mig i feminismen. inte mamma. inte pappa. inte någon vän. jag bjöd in mig själv då när jag cyklade till universitetsbiblioteket & lånade böcker. sen kom internet. i den här tron är jag självlärd. ginstorna kom från att jag ansåg mig värdelös & som så många gånger innan & efter nöjde jag inte mig med konstaterandet. jag ville veta varför jag ansåg mig mindre värd som människa. ett av svaren blev att jag hade fötts en natt i februari med en fitta. från den gången jag öppnade ögonen & människorna omkring frågade mina föräldrar vad jag var & de inte svarade att jag var människa utan en flicka. flickebarnet Eriksson. jag tror inte att jag hade undkommit om de hade svarat att jag var en pojke. nu föddes jag in i ett kvinnoarv. med snopp att jag fått ett arv av män jag aldrig hade velat bära på tunna pojkaxlar. än mindre på breda mansaxlar.

vissa av oss får brinna ifred. andra blir ifrågasatta för sin eld. ibland ville jag kasta vatten & släcka skiten. stundtals la jag undan feminismen. som bland vänner. som bland pojkar. som i mitt pannkakshjärta. jag tyckte in att den delen av mig passade in i mitt hörn av internet. jag har ändrat mig nu. det är därför jag försökt formulera det här.

jag har en eld i mitt bröst. jag kan inte släcka den. den är en del av mig. i flickebarnet Eriksson. jag kräver nu dess plats här. jag kräver den eldens plats i allt jag vidrör. i allt jag är. precis så som orden & meningarna följer mig, på min hud, i mina livsval, i mina nätter, i mina dagar så följer feminismen mig.

här är jag ledsen. här är jag glad. här kan jag inte sova. här offrar jag sömn. här brister mitt hjärta. här är jag rädd. här är jag ensam. här är jag töntig. här är jag ful. här är jag snygg. här är jag feminist. här är jag kvinna. här är jag människa. här brinner en eld & jag har öppnat fönstret för att låta luften få tända den.


Kommentarer
Postat av: Ralf

Fint och BRA inlägg! "vissa av oss får brinna ifred. andra blir ifrågasatta för sin eld." Du är så bra på att formulera saker!

2015-01-13 @ 11:35:36
Postat av: Hanna

När du skrev det här ville jag direkt skriva en kommentar. Men lite som ditt inlägg satt det tydligen långt inne den dan. Jag provar nu istället.

För det jag egentligen ville säga är hur glad jag blev när jag läste ditt inlägg, hur peppad jag kände mig. Hur mycket jag kände igen mig. I det att vara ett flickebarn. Hur ont det kan göra att vara just det och då bara vilja krypa ur sitt eget skinn och vara något annat. Äntligen få vara något annat. Och andra gånger hur fantastiskt stolt jag är över att vara just ett flickebarn. Med en eld som brinner på insidan.

Ja. Hm. Det var nog det jag ville säga. Och hålla med Ralf - du är så bra på att formulera! Tack för att du delar med dig.

2015-02-01 @ 17:01:09

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0