pannkakshjärtat

det känns väldigt konstigt att sitta på den här balkongen igen. på ett sätt som att jag aldrig åkt. på ett sätt som att jag aldrig varit här. imorgon ska jag på föreläsning igen vid 9.15. med bara-nästan-vakna steg ska jag kliva över campus & återigen ska jag känna hur kroppen vaknar till liv i takt med sekundvisarna. jag ska diskutera svindlande höjder & jag ska dricka mitt kaffe. hamra på tangenterna.

det är den där känslan en fick när man lekte väldigt intensivt med någon som barn & till slut var tvungen att gå hem. då blev man lite tom. som att man hade glömt bort hur man var endast jag. ofta blev det så med Elin, för att vi inte bodde på samma plats utan istället åkte till varandra, sov över & umgicks konstant en hel helg. precis så känns det nu.