pannkakshjärtat

även om det är väldigt snurrigt nu i huvudet kan jag inte låta bli att känna mig glad över det, på något vis. jag har aldrig förstått varför livet var tvunget att vara en grå massa med ljusglimtar i. jag vill ju ha ett liv som är ljust med gråglimtar. när jag förra året lovade mig själv att skapa en vardag som jag inte avskydde var det med det i tanken. hjärtat känner det de känner. ibland är man ledsen, så är det. men jag gråter hellre rakt ner i min kaffekopp, över litteraturtexter, under en föreläsning än i ett jobb jag avskyr av hela min kropp. jag tror på att man kan skapa sig en grundtrygghet. en vardag som inte gör att man längtar till fredagseftermiddagen eller någon annanstans. ett liv med människor som man får vara hur man vill med utan att skämmas. för då kan allting annat få vara hur svajigt som helst.

i år har jag lovat mig själv att försöka kliva ur min bekvämlighetszon. det är precis det jag kommer göra om 1 vecka & 2 dagar. långt jävla ut ifrån den ska jag trampa. det kanske är lite svajigt men det får det vara. det kan det vara för jag återvänder sedan från äventyr, till en vardag med ljus & gråglimtar.