pannkakshjärtat

det är med väldigt grusiga ögon jag skriver det här. men jag vill skriva någonting innan jag somnar. livet har rusat. ena dagen somnade jag på en ihopfällbar säng i min farmors vardagsrum för att sedan vakna av rösterna från köket. på söndagen vaknade jag i calles gamla rum med en tung kropp efter alldeles för många öl & nutella shots. en kväll som var värd att sitta bakfull på ett tåg för. Den sista tunga dåsigheten suddades sedan ut när jag hade två efterlängtade vänner som springandes mötte mig på stationen i växjö klockan 22. helt plötsligt var jag i min lägenhet igen. där jag fick somna i min egen säng.

nu är jag här igen. i min soffa med ett tänt ljus på bordet som doftar vanilj. förväntan & nervositet har blandat sig inuti kroppen min. precis sådär som det alltid blir innan festival. innan resor. innan någonting större ska ske. det är någonting i den känslan som också får mig att inte vilja gå & lägga mig hur grusiga ögonen än är. inte riktigt än hörs det inom mig. snart men inte riktigt än.