pannkakshjärtat

i torsdagskväll gick jag hem från bussen, det var inte ens mörkt & jag tänkte att just precis här älskar jag min hemstad. när Elin & jag möts klockan 11 på morgonen & jag inte kommer hem förrän 11 på kvällen. det där med när man bara fortsätter från ställe till ställe. springer vidare. spränger in så mycket liv på 12 timmar. så mycket skratt. när vi möts för en kvälls-kaffe Stina, Calle & jag för att avsluta det med en öl på en av uteserveringarna. när Lisa hämtar upp mig nästa dag med bilen precis så som att ingen av oss har flyttat härifrån.

sen kommer kvällar som igår då allting felar. då det skär sig. då deras besvikelse samlar sig som en klump i halsen. då jag vaknar upp från drömmar om honom jag glömt för länge sedan. för det är de som är det med hemstäder. de bär historier om saker som varit som inte längre är. en påminnelse om allt det som gått förlorat det senaste året när jag egentligen vill tänka på det som finns kvar. men imorgon reser jag bort. några dagar av någon annanstans med en av mina bästa vänner. jag misstänker att jag behöver det.