pannkakshjärtat

den här veckan har känts så lång. kanske kan det bli så när de flesta av ens rutiner försvinner & man aldrig går & lägger sig. men söndag blev det trots allt & jag är tillbaka i min soffa med tofflor på fötterna, svalnande té i koppen & ljusslingan är tänd i fönstret. vi har städat pussy palace hela helgen. gnuggat bort alla fläckar av fyllor & dammsugit bort smutsen vi dragit dit. ätit den sista måltiden i lägenheten mitt på vardagsrumsgolvet.

nu letar jag tågbiljett. för jag saknar mina vänner. jag saknar min familj. jag saknar dem så mycket att det värker i magen vilket gör att jag ännu mera nu avskyr att min kärlek för dem skuggas av min rädsla för min hemstad. hur blev det så? jag grät för den när jag åkte. hur kunde vi skära oss så? jag kommer ändå att komma hem. det skrämmer mig inte längre. de där andra skrämmer mig inte längre. jag ska hem för mina människor & jag ska ta tillbaka gatorna som var mina innan jag drog.