pannkakshjärtat

det är en onsdag mitt i veckan. en onsdag mitt i livet. jag har försökt formulera mig i flera dagar men känner återigen att mina ord får stå tillbaka till förmån för andras. det som kommer ut kommer ut fel & hamnar i utkast-korgen. jag tänker på rädslan jag har för att åka hem. väger det mot saknaden efter människorna. för hur mycket telefontid man än har väger det inte upp mot att sitta mittemot. jag tänker på den gamla lilla kvinnan i stockholm som jag inte träffat sen hon satt i sjukhuskläder i julas i ett uppehållsrum på sjukhuset. jag tänker på det senaste beviset på att man inte kan fly från vad man känner. det kommer att komma ikapp en. hur många mil man än försöker lägga mellan en själv & det som känns.

jag får berättat för mig att hemstaden har solsken. här är det blå himmel med moln & en sol som inte klarar av att bryta igenom. jag kokar min andra kopp kaffe för dagen. på fredag har jag avklarat redovisningar & böcker & seminarium. då ska jag boka mig en biljett. då ska jag skicka en ansökan. då ska jag inte vara rädd.